"Vi hade gift oss på gamla dar som man säger och varit gifta i många år, och då blir det av den här förälskelsen i bästa fall en mindre hjärtklappande sort och en mindre blåögd kärlek, nåstan som husmanskost kan det bli. Och idag, som vuxen, som mer vuxen, snart i den ruttna åldern över 65, den enda jag kan säga att jag tycker mycket om, det är David." När Marit vid 54 års ålder gifter sig med David, storbonde med släktgård som gått i arv i århundraden, blir det ett gott äktenskap fram till den dag David råkar ut för en olycka. Hennes stronga och duglida David, van att styra och ställa med allt på gården, blir alltmer åsidosatt när hans son Peje tar sig allt större friheter som om fadern inte längre är att räkna med. Marit slutar sitt arbete som sjuksyster för att David behöve henne under den långa konvalescensen, men hon är långt ifrån någon daltare och tycker att hon även skulle ha tid för egen verksamhet på gården. Men när hon lägger fram sina jobbplaner stöter hon på starkt motstånd och relationen mellan far oxh son, och mellan Marit och David, drivs till sin spets. Marit är ingen värnlös kvinna och tar gärna strid, men i sitt första äktenskap blev hon gruvligt sviken. Ska nu också David svika henne? Likt flera av Gerda Anttis tidigare romaner är Marit en kvinna som funderar över mycket, stort som smått. Med rättmätig ilska och samtidigt en förlösande humor kretsar hennes tankar kring maktfullkomliga karlar och svagsnälla kvinnor, kring handlingsmönster vi inte tycks komma ur, kring utbrända själar och för litet eller för mycket kärlek. Inte minst rannsakar hon sig själv och självinsikter är sällan skrattretande saker, som hon säger. Gerda Antti har skrivit en både spännande och klok roman, en bok som man vill stryka under i, citera ur och stoppa in i sitt eget erfarenhetsförråd.